 |
| |
|
| ||
|
Publicerad 10 mar 2007 14:32 Matti Kallioinen på Milliken
1990-talet var verklighetens årtionde. Dokusåpor, radikal aktivism, en socialt engagerad konst - allt hängde samman med ett skriande behov av det gripbara och fysiskt påtagliga. Så plötsligt dök det upp märkliga sagofigurer i konsten, fantasivärldar som inte tycktes ha med omvärlden att göra. Jag minns väl ett par installationer av konstnären Matti Kallioinen. Det var som att träda in i någons innersta mentala skrymslen, ett pojkrum befolkat av växter, färgglada figurer och masker, allt sammanfogat med musik. Han är inte ensam. 2004 års Whitneybiennal var till exempel dedicerad till alternativa världar. Kritiker har frågat sig om det inte bara handlar om ett sätt att fly verkligheten i en orolig tid. Matti Kallioinens stora separatutställning på Milliken formar ett tydligt svar mot liknande invändningar. Liksom tidigare arbeten är det en storslaget suggestiv iscensättning som kombinerar rörlig bild, grällt målade element, ljus och ljud. Men med en tematisk konsekvens som inte varit lika klar tidigare. Utställningen formar olika framtidsvisioner. I den mest hysteriska har mänskligheten satts under lupp av en överpräst av oklar härkomst. En rymdvarelse eller en utveckling av oss själva? Den lågteknologiska scenografin animeras effektfullt av en video där varelsen med ett artificiellt mässande talar till oss. Precis som i den sanslösa videon "The gentle people of utopia", med avpersonaliserade människogestalter i glittrande skinn, skisseras en tillvaro där gränsen mellan människa och maskin är oklar, där mänskligheten med hjälp av teknologiska framsteg och en självgående artificiell intelligens försatts i ett tillstånd av total njutning. Den framtiden ser i ärlighetens namn rätt läskig ut. Men det är oväsentligt. Det väsentliga är hur konstnären med avväpnande lekfullhet lyckas ställa stora frågor om mänklighetens beskaffenhet. Eller snarare: hur vi vill att den ska vara beskaffad. En skön fusion av science fiction och konst. Kallioinens verk har alltid satt enkla gränsdragningar mellan verklighet och fiktion på prov. Han påminner oss om att fantasin i högsta grad är en del av den verklighet vi producerar. Eller som producerar oss. Milou Allerholm, konst@dn.se | ||||||||
|
| |
| © Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. |
