Den som till äventyrs besökte Modernautställningen 2006 på Moderna Museet förra året kan inte ha undgått Matti Kallioinen. Hans installation var en av utställningens stora behållningar. Nu är han tillbaka, med sin första separatutställning, något som känns lite underligt med tanke på den höga grad av professionalism han ger prov på. Kallioinen rör sig gärna i en värld där utopierna lever och science fiction inte är fiktion, utan en högst tänkbar verklighet. Rötterna till denna världsåskådning kan man finna i 50- och 60-talets teknikoptimism, där inga gränser fanns för vad människan skulle kunna åstadkomma tillsammans med sina vänner maskinerna. En hel del vatten har flutit under broarna sedan dess, men drömmarna är lika vackra nu som då. På så sätt blir de också en spegling av människans eviga längtan efter ett samhälle utan konflikter mellan naturen och kulturen. I sin presentationsteknik har Kallioinen dragit stor nytta av exempelvis tidiga science fiction-filmer, där allt var hemmagjort på ett lite småtaffligt och bitvis rörande sätt. Framtiden som leklåda, helt enkelt. Det gör utställningen till ett sällsynt förförande nöjesfält som tillfredsställer alla sinnen. All lek har emellertid ett slut, och möjligen kan man bakom de glada färgerna och roliga ljuden ana ett mörkt stråk av vemod över att denna framtid förmodligen är dömd att förbli - en dröm. (Adress: Luntmakargatan 78)