Publicerad 8 feb 2007 13:20

Professor Balthazar, Frank Zappa och Harry Martinson. Det är några av influenserna bakom Matti Kallioinens rymdinspirerade konst.

Med sitt burriga hår, det tufsiga skägget och de stora glasögonen ser Matti Kallioinen ut som urtypen för en galen vetenskapsman. Professor Balthazar, till exempel.

Han skulle knappast protestera mot jämförelsen. Den tecknade 70-talsfiguren är en av många inspirationskällor bakom Matti Kallioinens debututställning på galleri Milliken.

- Jag tror att vuxna ofta gillar samma saker som barn, säger han, som starka färger och figurer med intensiv blick. Jag försöker göra installationer som försätter mig själv i någon sorts extas, jag är trött på tanken att konst inte får vara förförisk. Lyckas man skapa en stark upplevelse som påverkar publiken tycker jag att det har ett värde i sig.

Matti Kallioinens rumsinstallationer ser ut som självlysande scener eller dockteatrar, där han projicerar videofilmer med inspiration från tidig science fiction. Formspråket är på en gång psykedeliskt och barnsligt, men bakom den lekfulla ytan handlar verken om abstrakta ämnen som spjutspetsteknologi och framtidsforskning.

- Jag vill att upplevelsen i första hand ska vara känslomässig, säger han, även om det finns flera lager tankar och reflexioner bakom verket.

Installationen "The enchanted forest", där silhuetterna av människor, knivar, saxar och tesilar rör sig över duken, handlar om en framtid där människan och maskinerna lever i symbios.

- Forskaren och uppfinnaren Ray Kurzweil talar om den "teknologiska singulariteten", vilket är den punkt där den konstgjorda intelligensen passerar människan. Han tror att det inträffar år 2047, och det är min dröm att få uppleva den dagen. Det är knappast något att oroa sig för, vi är ju fortfarande nästan lika smarta - de kommer inte att ha någon anledning att döda oss eller så. Min förhoppning är att maskinerna tar över alla problem och att vi blir något slags bortskämda husdjur.

Matti Kallioinen ser fullständigt allvarlig ut.

- Man kan inte bara skratta bort teorierna, förklarar han, det är en komplicerad fråga. Kurzweil har haft rätt i många av sina förutsägelser.

Vid sidan av barnprogram, science fiction och vetenskap inspireras Matti Kallioinen av musik. Tillsammans med sin bror spelar han in skivor under namnet Kallioinia, och han har själv gjort de hypnotiska syntslingor som ackompanjerar filmerna.

Han talar med värme om tecknaren Cal Schenkel och animatören Bruce Bickford, som båda samarbetade med Frank Zappa på 60- och 70-talen.

- Mina föräldrars samling av hippiemusik har varit en stor inspirationskälla. Min första starka estetiska upplevelse var ett av Cal Schenkels skivomslag, ett collage med maskindelar och röntgenbilder av tänder. Om någon borde finnas på konstmuseum så är det han. Och Bruce Bickford är en av mina stora idoler, han höjde ribban för vad som går att göra med animation.

Känner du till Harry Martinsons "Aniara", en höjdpunkt i svensk sciencefiction?

- Absolut. Gammal sciencefiction ger mig rysningar, den säger så mycket om sin tid. För 50 år sedan var tankarna om framtiden så små, det ger en kuslig, lite klaustrofobisk känsla.

Bo Madestrand, pastan@dn.se